Min berättelse

Bekännelsen

Varför göra en hel historia av det? Barnen, självrespekten?

För att vara ärlig mot mig själv: jag gjorde det inte för att det låter fint. Inte heller för att pricka av rutorna för varsam föräldraskap — utan att förolämpa någon.

Låt oss säga att mina föräldrars skilsmässa präglade mig mycket djupare än jag ville erkänna. Det är bekvämt att sortera människor i fack. Men vi är alla unika, och våra sätt att möta världen bär på något som logiken ensam aldrig förstår.

Jag hade en far som alltid var en gentleman, och en stark mor. Och ändå axlade jag, som kvinna och mor, rollen som den beroende och underkastade. Offret, kärleken som gavs utan uppehåll, upphöjda till dygder. I själva verket dolde de en djup rädsla: rädslan för att bli övergiven.

Sedan, när man har provat lika mycket som jag, spricker isen en dag. Man går med på att se sin sanning rakt i ögonen. Man undrar varför allt det offret inte ger det väntade resultatet: tacksamma, kärleksfulla barn.

Man inser att man gett all den tiden utifrån brist. Av rädsla för. Av rädsla att.

Så frågade jag mig hur jag kunde göra bättre. Och svaret kom av sig självt: Sèna Sublime.

Hon är den lilla röst som vi inte lyssnar på, av tusen skäl: logiken, bedömningen, samhällets regler, klichéerna. Och ändå hade hon redan alla svar jag behövde. De som skulle förändra mitt liv för alltid. Bättre: de som äntligen gav mitt liv den mening och den färg jag så länge sökt.

I de vuxnas värld är denna röst förvisad. "Det är för kvinnor." "Det är hjärtat, alltså oförnuftigt." "Det leder ingenstans."

Själv gillar jag att jämföra den med en GPS. Inom mig fungerar den precis likadant: den känner till alla möjliga vägar och ger mig riktningen. Min logik hjälper mig bara att köra — höger, vänster — som bakom ratten i en bil.

"Det intuitiva sinnet är en helig gåva och det förnuftiga sinnet en trogen tjänare. Vi har skapat ett samhälle som hedrar tjänaren och glömt gåvan."

— en tanke ofta tillskriven Albert Einstein

Moderskapets gyllene bur

Att vara förälder: en gyllene bur. Men en bur ändå.

Förlåt. Ingen glamour ikväll. Ofiltrerat läge.

Under ansvarets tyngd lät jag mig bli utmattad.

Under världens ok och dess enkla svar — rädslan, avvisandet, hatet mot det annorlunda — lät jag mig dö.

Total upplösning. Nödvändig.

Ur detta stoft kunde något annat födas. En annan röst. En ny väg.

Den sanna kärlekens väg. Villkorslös.

Kärleken som ser med nyfikenhet i stället för att döma. Kärleken som lämnar plats åt livet. Kärleken som väljer det oändliga av möjligheter, för att låta det annorlunda få leva.

Strukturen som lyfter

Kärleken som förstår behovet av struktur.

En struktur med uppbyggande tillrättavisningar. Regler som vägleder och adlar. Tillrättavisningar som bygger upp, aldrig som förkastar.

Strukturer som förankrar oss i vår mänsklighet — kärleken, friden, acceptansen — i en värld som viskar till dig att allt är tillåtet.

Visst.

Men gynnar det din själ?

Bron mellan två världar

Den kärleken bygger broar mellan två världar som inte längre står emot varandra.

Barnet: drömmen, den vardagliga magin i sin renaste form, utan förställning — inga titlar, inget bankkonto, inga examina.

Du: vägledningen, strukturen, visdomen.

Den kärleken har förstått att barnet är vägen till rösten utan rädsla.

Mamma, du får känna igen. Du får låta flickan inom dig leva igen. Du är trygg.

Och att den vuxna är vägen till visheten — den som äntligen tillåter sig att leva, samtidigt som den undviker bomberna: hatet, förstörelsen.

Allt börjar vid bordet

Den vägen börjar runt ett bord.

Symboliskt. Att äta är livsnödvändigt. Du kommer att passera där minst två gånger om dagen.

Ett ögonblick där man kan välja att mötas. Eller att undvika varandra.

Det är just där det så enkla, och ändå så grundläggande budskapet förmedlas, till en själ som blomstrar:

Du är värdefull för evigt. Villkorslöst.

Även om du inte har åstadkommit något extraordinärt enligt människorna.

Det är du som är det extraordinära. Du är en oändligt komplex struktur.

Och det är du som tillät det.