Kära mycket engagerade, överväldigade, av naturen trötta föräldrar. Varför ger ni så mycket?

Ni har hört det förut, med den nedlåtande tonen i andra vuxnas röster.

Ni är för känsliga. Ni överdriver. Ni gör en stor sak av det. Allt för att artigt säga att en vuxen inte borde vara så känslig. Att ni borde ta er förbi barndomen och bli en riktig vuxen — den som hanterar sina känslor.

Ni har hört det förut: ni är för mesiga mot barnen. Hos er släpper de garden, de är sig själva, de känner sig trygga. Men för andra är de bara dåligt uppfostrade, och ni borde dra åt tyglarna.

Ni har hört den närmaste familjen säga: hos oss är de lugna. De sover som stockar. I klartext: det är ni som är problemet. Ibland driver de argumentet längre: ni måste ta tillbaka kontrollen. De kommer att äta upp er. De blir bortskämda.

Tänk om det världen kallar er svaghet i själva verket vore er resurs?

Ni har inte släppt något som de flesta vuxna till slut har låst in: empati. Förmågan att känna den andres smärta utan att ta dennes plats.

Alla barn i världen har den. De vill hjälpa, plocka upp pennan som tappats, komma nära ett annat barn som gråter. Sedan blev många av oss sårade, och vi stängde dörren till det som kändes för mycket att känna.

Kvar blir då de som väljer yrken inom omsorg. Och ni — de mycket engagerade föräldrarna.

Ni känner det, eller hur? När barnet lider och skriker. Ni känner det, eller hur? När hen gör motstånd, när hen vill bli hörd. Ni har bannlyst orden nyck och manipulation ur ert ordförråd så fort ett barn är inblandat.

Ni bär orden svag och curling som kastas i ansiktet på er. För att straffa ett barn som ber om att bli hörd — även genom klumpigt beteende — skulle vara att svika er själ.

Det är ändå ingen släpphänthet. Ni blundar inte för skadligt beteende. Ni spelar inte strutsen och säger till er själv hen är bara ett barn, hen är gullig, hen har rätt att trampa på andras tår. Ni har förstått: varje människa har rätt till respekt, oavsett ålder, oavsett ursprung.

Ni är inte ensam.

Man har fått er att tro att IQ var det som gjorde framgång. Dr Marc Brackett påminner om att det är EQ — den emotionella kvoten — som är de framgångsrikas sällsynta resurs.

Känslor är för oss vad vägmärken är för trafiken. När man förstår märkena och kör rätt, får man körkortet. Ändå fortsätter man, i de vuxnas värld, att köra vidare och ignorera signalerna, kallelserna och budskapen som kroppen skickar för att navigera livet.

Ni ignorerar dem inte. Varken hos er själv eller hos era barn.

Det är en gåva. Det är också en tyngd. Ingen har någonsin lärt er att bära båda samtidigt — och när tyngden blir för stor har den ett namn: föräldrautmattning.

Gesterna finns — de är inte här.

Den här artikeln lägger fram varför. Varför tröttheten inte försvinner med en natts sömn. Varför ni klandras för att ”göra för mycket”. Den ger inte gesterna.

Gesterna som lättar bördan — de som gör att man kan hålla ut utan att förlora sig själv — finns i Le Recours, häftet som förlaget erbjuder mot en enkel mejladress.

Det är kort. Det är gjort för att läsas en kväll som är en för mycket.

Ta emot Le Recours gratis→

OFULLKOMLIG, HEL.